FÖR LÄRAREN: Känslofärdigheter

Emotionella färdigheter och emotionell begåvning

Känslor och emotionella färdigheter är av central betydelse för den psykiska hälsan. Att vi genomlever, accepterar och uttrycker våra känslor på ett konstruktivt sätt hjälper oss att uppnå våra målsättningar och att skapa och
upprätthålla mänskliga relationer. Goda emotionella färdigheter är även en central del av goda interaktionsfärdigheter. Att
undertrycka känslor förbrukar däremot resurser och begränsar tänkandet. Man känner även till att det finns ett samband mellan undertryckande av käns-
lor och uppkomsten av vissa fysiska och psykiska sjukdomar.

Emotionell begåvning kan definieras som en del av den sociala intelligensen och de kognitiva förmågorna. En person med emotionell begåvning försöker identifiera sina känslor och beakta sitt eget och andras känsloläge vid problemlösning och beteendereglering. Emotionell begåvning innebär alltså en förmåga att utnyttja den information som känslorna förmedlar. Emotionell begåvning innebär även förmåga att få distans till sina egna känslor samt förståelse för att man inte behöver reagera på varje känsla.

Känslofostran enligt åldersnivå

Undervisningen i emotionella färdigheter och övandet på dessa i skolan börjar redan den första skoldagen. Även om man kan öva på olika emotionella färdigheter i alla åldrar ska kravnivån dock följa utvecklingen av
barnets kognitiva tänkande samt hjärnans och kroppens biologiska mognadsfaser. Känslofostran inleds med övningar i att identifiera, namnge och uttrycka de egna känslorna. I takt med att färdigheterna ökar kan man därefter gå vidare och fördjupa sig i identifiering av andras känslor, empati, lyssnande på kroppens och sinnets budskap samt hantering av impulser och svåra känslor.

Läraren som känslofostrare

Barn lär sig känslor genom iakttagelser, identifiering och upplevelser. Eleverna observerar hur läraren uttrycker och hanterar sina olika känslor. Läraren är också alltid en känslomodell för sina elever. Det är lärarens fostrande uppgift att genom sitt eget agerande styra vad eleven eller klassen känner: läraren lugnar ner, tröstar, underlättar och omhändertar den emotionella belastningen och uppmuntrar samtidigt barnens glädje och fröjd.

Genuina och ärliga känsloyttringar mellan barnet och den vuxna kan kallas för emotionell ärlighet. Hemlighetsmakeri eller låtsande ingår inte i emotionell ärlighet. Däremot inkluderar emotionell ärlighet att man reglerar sättet att uttrycka sina känslor och är finkänslig. Just därför är det viktigt att läraren är medveten om sina känslor och kan reglera dem, så att hen inte låter dem gå ut över andra människor.